Nu är allt sagt och gjort. Jag kan nog inte fatta själv att du va den som byggde upp mig

och krossa mig samtidigt. Du lämnade ord som sitter fast dom lossnar inte och utan luft.

Jag gissar väl på att allt, det bästa av mig hade jag väl redan gett. Men att kunna lämna

nått med ingenting alls. Får man inget tröst pris när man förlorar i kärleken?

Ett litet paket , eller tröst ord som kan lindra smärtan för ett litet tag?

Den bästa "medicinen " för mig  är att få sympati av andra människor, genom att skriva

av mig eller prata. Men jag känner mig så instängd. Känner mig nertryckt av känslor som sparkar

och skriker inuti. Misshanlad innuti? Är det nån ny känsla? För jag hoppas ta mig fan att

den försvinner snart. Jag har ingen kraft, energi kvar.. Jag gav allting, och du

gav mig ingenting förutom en cola burk som jag kastat.

allt känns åt helvete....

jag trodde du ville, trodde du ville göra mitt liv komplett.

Att man kan tyda så fel på såna saker som är självklara är nästan läskigt.

Att jag ens kunde tro att nån som du skulle vilja ha lilla värdelösa konstiga, märkliga mig. Borde jag väl förstått själv. 

vad fan ska man med kärlek till, det blir ju aldrig som man vill.

Va fan ska man med känslor till, dom gör ju ändå som dom vill.

Jag viker ihop min tågbiljett till dig, men nu vill jag ha dig ännu mer.
Du betyder allt för mig, men jag är ingenting för dig. Kärlek är som nikotin

Jag önskar att du ljög, för det enda som är sant , är det värsta av allt.
Allting är så fult och falskt, jag passar inte in nånstans.

Jag kunde varit stor och stark nu är jag bara inget alls.... 

Runt mej sitter folk och ler, det verkar som om alla vet att jag är lämnad
ensam kvar.........

vet inte om ordet bortglömd passar in i sammanhanget. Men jag är i en sån situation där jag blir arg och ledsen för det mesta. Vet faktiskt inte varför....

mitt huvud sprängs för så mycket olika saker ja tänker på dels är det kompisar, sen mr J sen mamma, sen totte....... sist pappa. Allt snurrar. Jag vet inte vart jag ska börja. För det slutar aldrig, och inte en enda jävla kotte frågar hur jag mår. Jag har aldrig ens berättat om mitt riktiga liv för någon..

allt ligger på en jävla hög, och nu detta uppe på allt. Då börjar min ena kompis umgås med min andra kompis. Jag kan inte ens förklara hur det känns. Först blev jag arg. Men som dom flesta blir , är man egentligen ledsen fast man får ut de på de arga sättet för dom ska fatta att ja blir arg. Fast mest av allt vill jag egentligen bara säga hur ledsen jag blir.... Jag känner mig som  en lina som folk går på och hittar varadndra. Rycks ifrån mig och nån annan får allt mitt...

jag vill inte mer, orkar inte ens ta mig upp till skolan. De handlar ju dels om att jag är så sjukt trött men så jävla mycket annat också.. Nu ska jag gå ut och gå. Hejdå

när ska nån hinna trösta mig, när ska nån se att jag är ledsen . Och inte bara ni runt omkring mig. När ska nån se mig?

Jag är så trött på att vara här, helt utmattad i själen. Jag bubblar inte kärlek, jag b ubblar inte vänskap. Ingenintg gott kommer ur denna mänsklighet. Jag är förvånad över mitt barnsliga beteende som jag får över ett par små ypperliga små känslor, små känslor som tagit över mitt liv. Dom styr, jag förstår inte hur min hjärna kan fungera. Allt fokuserat på en jävla person. Om du skulle behöva gå önska jag att du bara kunde säga det istället för att bara försvinna ur mitt lilla liv. För du ligger fortfarande bakom mig, du ligger i min tanke. Och den vägrar lämna mig ifred...

Ser ut som att jag aldrig kommer läka, smärtan är för verklig för att jag ens inser att det är jag som har ont. Det är så mycket att tid kan inte ersätta det

Du har tagit bort mig, och jag vill tillbaka . Fast ändå stanna där jag är, för där jag är nu .Är jag egentligen ingen  , ingen som märks, bara en person som är överdriven som inte vågar stå för sin rikitga personlighet.
SKrattar för andra skrattar, gör inte de jag själv vill. Skrattar högt för att nån ska höra mina onda sår jag har innuti. Men ingen har lyckats hitta till den platsen i mig. Och de lär väl ingen göra heller. Nu ska jag sova .
gonatt min hemliga blogg

om du skulle skriva ett sms vet du att jag skulle svara nästintill direkt. Om du ringde vet du att jag skulle slänga mig på telefonen och låtsas som att allt va som vanligt. Men om JAG skulle skicka ett sms så vet jag att du inte ens har en tanke på att svara. Du har inte en liten pyttesnutt tanke att kanske ens höra av dig till mig. Så jag behöver inte ens tänka på det...

jag drömmer mardrömmar som jag vill ska gå bort, allting rör sig inte om en människa utan om hela mitt liv. Du är en stor del som har gjort så att de blivit som de blivit detta år. Hela alltet rasar ihop, jag hittar ingen plats där jag känner mig trygg. Jag hittar ingen som vill sitta ihop med mig... Jag hittar ingen som älskar mig för den jag är. Jag hittar ingenting, jag hittar bara fel.

Jag vill inte vara fel, jag vill va rätt. Jag vill ha rätt.

och jag vill inte behöva gråta mig till söms för att kunna sova.

Varför ska det alltid vara jag som tvekar, alltid jag som får otur i handen.

Det är som att du valt ut mig. Igår när jag satt på bussen hem ifrån Mariebergs köpcentrum, hade varit där med Alexandra min bästa vän. Så såg jag 2 jätte kära, som satt på busshålplatsens enda bänk. Dom tog upp hela bänken av hela deras kärlek, jag fick inte ens plats under taket. Dom andades tillsammans, dom skjöt undan alla andra. De var bara dom i den där busshålplatsen.

När sedan bussen kommer fäller jag ihop mitt paraply för att gå på, skvätter undan vattnet som passerat på blom tyget. Jag skjöt undan vatten dropparna så som dom skjöt undan alla andra från taket. De var inte samma känsla, men nått liknande. Jag sätter mig och som vanligt hoppas jag att ingen sätter sig brevid mig, jag tycker det är så obehaglig känsla. jag sätter mig på ett säte brevid fönstret och stirrar. Snabbt vänder jag blicken framåt mot buss chaffisen, då jag ser att de kära kärleks paret har sutttit sig framför mig. I bussens gång står det två en man och en kvinna som skrattar hysteriskt, dom kan inte sluta. Deras barn ligger och sover i barnvagnen. Även fast just det där lyckliga skrattet skulle väckt dom flesta. På bussen är det ganska mycket folk, en del får stå upp. Men ingen sitter brevid mig. Hela bussens människor såg så lyckliga ut, och där satt jag med inga tankar, inga känslor, inga förväntningar på någonting, och ingen busskompis. Alla på bussen hade redan planerat ut deras liv. Jag har inte ens börjat tänka, det satte stop i måndags. Nu vill jag inte längre, vad är felet på mig..